Prinsesse Solsikke talar

Jag borde inte lämnas ensam med mina egna tankar. Det blir alldeles för mycket grubblerier. Jag känner när det närmar sig. De inre rösterna hörs allt tydligare, resonemangen börjar gå i cirklar och en osynlig vägg byggs upp mellan mig och omvärlden. Den får mig att tappa intresset och längta bort till någon liten tyst plats där jag kan sitta och tänka och försöka hitta mina egna hjärtslag.

Ibland får jag för mig att jag inte lever, jag överlever på sin höjd. Det är skrämmande att inte ha någon ro i hjärtat, att alltid längta men inte veta till vad. Nuet är aldrig rätt. Jag fortsätter intala mig att efter det här börjar det på riktigt, då skall jag leva, men när jag väl kommer dit finner jag mig själv rastlös igen. Desperat kämpar jag till nästa etapp. Vad är det för sätt? Jag måste sluta med det här. Jag måste leva nu.

Problemet är att jag inte vet hur. Mitt liv ligger i min framtid och i mina drömmar, och det är svårt att fånga.

Jag har en känsla av att jag har förstört något, och det är för sent för att fixas. För lång tid har gått och för mycket har hänt. Varför? Det kan man fråga sig.

- DNA? Vad är det?

- Det är sådant som Gud använder för att skapa människor.

(Mma Makutsi)