Prinsesse Solsikke talar

Jag borde inte lämnas ensam med mina egna tankar. Det blir alldeles för mycket grubblerier. Jag känner när det närmar sig. De inre rösterna hörs allt tydligare, resonemangen börjar gå i cirklar och en osynlig vägg byggs upp mellan mig och omvärlden. Den får mig att tappa intresset och längta bort till någon liten tyst plats där jag kan sitta och tänka och försöka hitta mina egna hjärtslag.

Ibland får jag för mig att jag inte lever, jag överlever på sin höjd. Det är skrämmande att inte ha någon ro i hjärtat, att alltid längta men inte veta till vad. Nuet är aldrig rätt. Jag fortsätter intala mig att efter det här börjar det på riktigt, då skall jag leva, men när jag väl kommer dit finner jag mig själv rastlös igen. Desperat kämpar jag till nästa etapp. Vad är det för sätt? Jag måste sluta med det här. Jag måste leva nu.

Problemet är att jag inte vet hur. Mitt liv ligger i min framtid och i mina drömmar, och det är svårt att fånga.

Jag har en känsla av att jag har förstört något, och det är för sent för att fixas. För lång tid har gått och för mycket har hänt. Varför? Det kan man fråga sig.

- DNA? Vad är det?

- Det är sådant som Gud använder för att skapa människor.

(Mma Makutsi)

... kanske skall jag börja uppdatera bloggen igen. Det får framtiden avgöra. Det är mycket möjligt att mitt intresse för bloggen än en gång gräver ner sig i glömskans och ignorerandets träskmark.

Jag har nu:
 - klarat av första terminen på läkarprogrammet
 - börjat banka in i min skalle kroppens strukturers latinska namn
 - flyttat tvärs över centrala Lund, 46 trappsteg upp ifrån brevlådorna
 - odlat fram en 33 cm hög avokadostjälk med blad
 - blivit bjuden på bröllop
 - skruvat upp min gardinstång
 - skaffat Voddler
 - gjort en massa andra saker som inte skrivs ned här och nu

Sängdags

Jag märker att det inte blir så mycket uppdateringar här. Inte så många som jag skulle vilja i alla fall. Jag ids helt enkelt inte skriva.

Nu dock, blir här en liten beskrivning av min dag och läget just nu. Läget är nämligen tämligen ostabilt och denna ytterst unika torsdag har förlänat mig en hel del nya kunskaper, både oerhört livsviktigt relevanta och mer komiskt praktiska sådana. Idag har vi nämligen genomgått en kurs i HLR och första hjälpen.

HLR (Hjärt- och lungräddning för den som ej vet det) är mycket användbart. Det kan rädda liv, men det är jobbigt. Vi fick träna på bröstkompressioner varvat med blås, varefter vi skulle hålla igång i 10 minuter. Det är rätt kort tid, men det var jobbigt ändå. Jag har fått ännu mer respekt för sådana som verkligen har räddat en människa genom ihållande HLR under en längre tid. De är riktiga superhjältar.
Vad som var roligt var att vi fick var sin egen övningsdocka, kallad MiniAnne. Jag tycker dock att min nyvunna kompis mer liknar skådespelaren Steven Fry, så det är möjligt att jag döper om henne/honom. Det anser jag ha rätt till. Jag har ju trots allt räddat den stackarns liv idag.

De andra, mindre livsnödvändiga, kunskaperna tillförskaffade jag mig under fikapausen. Bland annat lärde min gode PBL-kamrat Märta ut hur man enkelt kan konstruera ett falskt personnummer. Det kan komma väl till hands, exempelvis om man vill resa billigt med barnbiljett på tåg. Jag vet inte om jag hade haft nerver till det, men det är ju alltid bra att veta.
Sedan lade Mattias, en annan god PBL-kamrat, fram ett förslag om att vi skulle ringa 118118 och fråga var Mekonomen i Falun ligger. Vi andra tappra läkarstudenter runt det rektangulära fikabordet blev oerhört nyfikna och bestämde oss för att ta oss an uppgiften. Vi blev dock varnade för att de på nummerupplysningen var rätt trötta på just den frågan. Vi ringde upp, tysta som möss, med högtalarna på, ställde frågan, fick svar, gapskrattade kollektivt och avslutade samtalet.

Halva dagen ägnades åt första hjälpen; L, A-D. Livsfarligt läge, airways, breathing, cirkulation, disability och exposure. Håll det i minnet.
Annars blev det övningar i grupp med folk som lekte häst och trillade ner från imaginära äppelträd.

Angående läget, som enligt mig själv förefaller tämligen ostabilt, kan jag bara rysa i känslor av nervositet och oro. Jag har min första tenta på tisdag, och jag finner ständigt nya undanflykter för att inte plugga. Bara det att denna uppdatering blev till är väl ett tecken på det? Nu, liksom resten av tiden sedan skoldagens slut, borde ha fyllts av studier av knäet, nervbanorna, gener, medicinsk etik och en hel del annat. Vad är anledningen till att den inte har gjort det? Var jag verkligen tvungen att se på film? Det är det som är frågan.

Hur som helst så sitter jag här nu. Jag funderar på att ringa och prata lite med mor, samt plugga. Sedan blir det sömn i några timmar, varefter jag är på språng för en ny dag.

God kväll

Ring, ring, bara du slog en signal.
Bara ring, ring, tystnaden är så total.

Jaha ja... Just det...

Vi har just haft gruppdiskussion i etik, genetik. Jag uppskattar sådana diskussioner eftersom man då får en uppfattning av människorna i ens närhet, i detta fall min PBL-grupp.
Det blev bitvis hetsigt och argumenterande.

Ibland blir jag så arg på andra människors åsikter. Hur kan de säga sådana saker? Inser de inte att livet är det viktigaste vi har? Vissa frågor är så oerhört svåra att ta ställning till. Man kan inte bara se till nyttan och det allmänt bästa.
Ibland när jag tänker mig in i dessa människors situation får jag en känsla av rädsla, sorg och frustration. Det är svårt, men livet kommer ändå främst.

Jag vet att jag verkar förvirrad. det är för att jag är det.

Varför kan inte folk förstå?

Jag har inte skrivit på ett tag, i alla fall inte i bloggen. Jag har dock en giltig anledning. Jag har helt enkelt varit för upptagen.
Mor och far har varit här och det var fantastiskt underbart. Jag älskar dem och är så glad att de hälsade på mig. Nu längtar jag tills min kära Småsocka pallrar sig ner hit till södern.

Nu är min rast i princip slut och jag måste återgå till lärandet. Basala inflammatoriska processer står på schemat.

En mer utförlig uppdatering samt möjligtvis några bilder kommer snarast.

Hej

Ännu en vecka är avklarad. Ja, nästan i alla fall. Vi har en föreläsning till nu efter lunch. Sedan är det helg, helg, helg med pingis, fest, brunch och vad annat som dyker upp.

Igår kväll när jag kom hem efter sketchaftonen möttes jag av en trevlig överraskning. Ett paket från min kära Småsocka. Förutom diverse post låg där fyra par randiga strumpor (mycket vackra), en lakritsrem (uppäten omgående; o, ljuva minnen) samt ett limstift. Jag misstänker att jag förstår syftet med det sistnämnda.
Tack, älskade Lillstrumpa. Jag längtar tills du kommer hit.

Nu ska jag ta det lungt ett tag, sedan lyssna uppmärksamt och lära mig om synapser. Därefter hade jag tänkt susa ner till AF-borgen för att hinna med sista timmen av universitetets hälsningsgille. Kanske lyckas jag nappa åt mig lite gratispennor.

Man kommer att tänka på något. Man bestämmer sig för att komma ihåg det. Man beslutar rent av att sätta denna essentiella idé i skrift. Följaktligen författar man ett blogginlägg, som helt enligt naturens lagar blir avsevärt längre än först menat. Likväl glöms den ursprungliga tanken, och även idén till blogginlägget, bort. O, minnet skvalpar som en läckande filbunke.

Vad jag avsåg att berätta i det närmast föregående inlägget var att jag sedan faddermiddagen och köandet till Smålands Nation igår har haft en trallvänlig snapsvisa snurrande i huvudet. Den synes ha fastnat på repeat, så att säga. Nåväl, för de nyfikna, här är den:

Feta fransyskor
Melodi: Schuberts marsch militaire (den på julafton då leksakerna marscherar in i julklappssäcken)

Feta fransyskor som svettas om fötterna.
De trampar druvor som sedan skall jäsas till vin.
Transpirationen viktig é,
ty den ge, fin bouquet.
Vårtor och svampar följer mé,
men vad gör väl dé?

För vi vill ha vin, vill ha vin, vill ha mera vin,
även om följderna blir att vi må lida pin.
Flaskan och glaset gått i sin.
Hit med vin, mera vin.
Tror ni att vi är fyllesvin?
JA! FAST STÖRRE!


Då var allt sagt, vill jag påstå.

Jag känner att det blir inte så mycket skrivande som jag hade velat. Det är så hektiskt nu, med alla nolleaktiviteter och allt som ska fixas och fås koll på. Ibland går det bara runt för mig. Då är det skönt att ta på sig sin bandana, glida in i rollen som osynlig kampsportsmästare och bli nollad tillsammans med resten av mina lyckliga klasskamrater.

Jag är, som vissa kanske redan förstått, samuraj. Nollningen denna termin har temat "Oscarsgala", med grupperna:

- The Flintstones (eller flintaschtekarna, som de gillar att kalla sig). Sickna grottmänniskor, knappt ens värda att nämna.

- Grease. Ja vad finns det att säga? Slibbiga smilfinkar som tror att de kan dansa.

- Pirates of the Caribbean. De har hattar, ögonlappar, ringar i öronen och sablar. Jag tycker de borde slänga in lite träben och romflaskor också.

- Wild wild west. De väsnas mest, och delar ut gratis öl. Inte till andra filmer dock. Illa.

- Sound of music. Dessa glada sångfåglar (kråkor?) har kört på tyskt/österrikiskt tema. Det är hängslen och bratwurst för hela slanten. De är nog lite för självsäkra.

- De 7 samurajerna. Den absolut bästa faddergruppen. Om dessa fantastiskt verklighetstrogna japanwannabees inte vinner nollningen är det något fel på systemet. Vi har de bästa sångerna, det bästa stridsropet och en aldeles egen linedance. Slå det ni!

---

Nu har jag i alla fall flyttat till Kalmar Västra. Jag har ganska bra koll på geografin här, och hittar redan till Ica utan karta. Jag tror även att jag hittar till BMC utan karta. Det visar väl sig.

Mina korridorkompisar verkar schyssta, faktiskt rätt normala. Tre av killarna, som jag för övrigt redan glömt namnet på förutom en som heter Rickard, pluggar på LTH. Annika pluggar något datautvecklingshallojsan. James är utbytesstudent och läser mastersutbildning i International Development. Sedan finns det en utländsk kille med ett märkligt namn som jag verkligen inte kommer ihåg. Vi har bara hälsat snabbt.
Det var sex stycken... Utav nio... Jag har uppenbarligen glömt någon, men jag tror å andra sidan att det finns någon jag inte har träffat än.

Nåja, nu ska jag fortsätta att ta det lungt, kolla lite film och äta lite äcklig choklad.

Jag önskar resten av världen en trevlig tid.

Idag fyller du år. Därför tillägnas detta inlägg just dig.

Grattis!

Du är klok, fårstående, omtänksam, handlingskraftig, snäll, bestämd, stöttande, mysig, rolig, allmänbildad, engagerad, nyfiken, välkomnande, ömsint, utåtriktad, modig och helt enkelt fantastisk. Jag älskar dig oerhört mycket.

Ha en underbar dag. Jag önskar att jag vore där att dela den med dig. I stället blir det text och telefonsamtal.

Pussar och kramar till dig, mamma.

Jag bara måste skriva ett litet mysigt inlägg för jag känner mig så bra. Idag har Anders, som jag bor hos för tillfället, visat mig runt i Lund. Vi såg en massa trevliga byggnader, växter, gator, stigar, människor och skyltar. Vi passerade även genom ett moln av vildar från tekniska som var mitt uppe i sin nollning. Det var intressant och rätt kul. Man fick lite tankar till något Mitt i naturen-program.

Sedan har jag varit på introduktionsfika hos Medicinska Föreningen med de andra som också skall studera till läkare. Det var mycket trevligt och jag träffade en massa nya människor. Många av dem är äldre än mig. De har jobbat, rest eller gjort något annat i något eller några år. Det verkar inte vara så många som kommer direkt från gymnasiet.
Jag kan väl säga att vi blir en mycket blandad klass, vilket jag tycker är bra.

När jag kom hem igen blev det teparty med Anders och en gammal gymnasiekamrat till honom. Vi diskuterade läkare, språk, natur, te och mycket annat. Sedan slöt sig även Kajsa, Anders dotter, till vår skara. Det blev grundliga genomgångar av internationell humor, filmer av alla de slag, äggmackor, känslor av drömmar och annat. En alltigenom intellektuell, idékläckande och trevlig kväll.

I morgon är det upprop, 12.45 prick. Vi funderade idag om man tar bort den akademiska kvarten när man skriver prick. Någon upplyste oss om att den bara försvinner om man skriver prickprick. Jag tror inte någon vill chansa, utan jag räknar med att träffa dem på BMC 12.45.
Jag längtar. Jag känner att det blir bra. Jag fylls av förväntan inför detta nya.

Dags för bädden. Imorgon blir en stor dag.

När jag först läste om den hotfulla pappan i Karungi tyckte jag att de överreagerade en aning. Ärligt talat, föräldrarna var väl lite väl hysteriska? Inget allvarligt hände ju.
Sedan tänkte jag efter. Var det så konstigt att föräldrarna ville ha hem sina barn? Jag skulle inte vilja ha mina kära i närheten av en man som skriker om att döda folk.

Han skrek att han skulle rada upp alla, lärare och barn, och skjuta dem. De skulle lida för att han lidit.
Detta för att hans dotter hade knuffats och skadat huvudet.
Jag förstår att man blir upprörd när ens barn skadar sig, men sådant häver man inte ur sig. Vilken normalt funtad människa hotar med att döda folk? Därtill på köpet inför en massa små barn? Då har man gått långt över gränsen.

Han hade inte avsikt att skada någon. Nej, det trodde inte jag heller, men han får väl tänka på vad han säger. Jag litar inte på folk som kan slänga ur sig sådant där.

Kan man få förskott på pensionen om man lovar, dyrt och heligt, att ta livet av sig så snart man fyller 65?

Kanske något för deprimerade studenter...